Swansong for a raven.



Fanny.


Tänk att detta var vi för ett antal år sedan! Tänk att detta var så himla vi.
Vi var så små (naiva, if you will) och så desperata att vara svarta, svåra och hårda. Det skulle vara worst of the worst. Jämt.

Hittils när jag sett tillbaka på det så har jag tyckt att vi var ack så töntiga och HERREGUD SÅ VI SÅG UT, men nu (ja jag tycker ju fortfarande inte att vi var så vackra kanske - tvätta håret ungjävlar, FÖRFAN!) tycker jag att det ändå var lite charmigt. Missförstå mig inte, men jag har nog glamouriserat det lite i mitt eget minne, för jag minns det lite som känslan jag får när jag läser vissa kapitel i "Long hard road of hell" eller något av Berny Pålsson (nej inte att vi var störda, äve om vi kanske var det) men, eh hur ska jag säga, känslan av att man klädde sig jävligt stört, det behövde inte ens vara snyggt bara det inte var som alla andra. Jag har alltid vetat att jag inte är som alla andra, varför försöka? Tonåren är ju då man hittar sig själv så jag antar att det var därför vi var så desperata på något sätt.

Jag är fortfarande densamma. Bara bättre, större, smartare och mognare. Och snyggare, haha!

To this day tycker jag fortfarande att Cradle of Filth är helt okej, även om jag inte lyssnar på det dagligen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0