And it feels like home.

Okej jag orkar väl lite då.
Men inte så mycket. Får jag väl fart på detta kan det sluta med en 20 000-ords-uppsats om varför alla borde ha ångest (vi går under, det finns barn som inte har mat, vardagen är grå, jag vet inte vad jag ska göra med livet, det är långt till sommaren, jag har inga pengar, man kan inte dricka sig lustig på julmust/energidryck/vadmannuvill och dra en all-nighter som när man gick i skolan längre, natalie har ingenstans att bo, malin har inga pengar, fanny är ensam, jag är ensam, jag är hungrig, jag äter för mycket, det är långt till mammapappadooding&nappa, det finns människor som inte kan/bryr sig om att sortera soporna, det är långt till festival, amerikanska barn har vid 13 års ålder sett i genomsnitt 8 000 mord på TV, jag vill åka på eurotrip med mina friends till sommaren men det är no way in hell att jag kommer ha råd med det med tanke på allt annat som jag ska göra, jag och bratboy ska åka till berlin och han vill flyga men det vill verkligen inte jag, aids, sjuka skönhetsideal, förtryckta kvinnor, i turkiet kan man köpa sig ur den obligatoriska armetjänsgöringen, jag kommer aldrig bli tio år igen....) It seems as I could go on forever!

Men nu ska jag inte vara sådan. Jag ska tänka på allt som är bra istället (trust me, det finns mycket sådant också).
Nu har jag spottat ur mig några tankar, och det känns faktiskt lite bättre. Ellr nåt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0